Återfärden

Palisades Park i Santa Monica var välbesökt med joggare, Friskis-och-svettis-grupper och Yoga-utövare när Mats tidigt på morgonen sprang 15 kilometer utmed beachen. Ännu var det den 12 juli, men snart skulle vi börja vår färd tillbaka i tiden.

Under det närmaste dygnet skulle vi flyga med två olika flygbolag som tillämpar två olika principer för mängden bagage passagerarna får lov att ta med sig. British Airways bedömer vikten medan American Airlines ser till antalet kollin. För att samla ihop allt i så få kollin som möjligt åkte vi åter med lokalbuss till Venice beach där vi köpte en stor resväska. Vi gjorde på strandpromenaden sällskap med alla racercyklister och inlinesåkare tillbaka till Santa Monica där vi tog lokalbussen de 19 kvarteren upp till hotellet. Vi hade redan checkat ut från rummet, men omdisponerade i hotellobbyn allt vi hade med oss så att vi endast hade två större resväskor och en mindre väska som handbagage. Klockan 15.45 kom hotellets flygplats-shuttle och hämtade upp oss. Vi ville vara på flygplatsen i god tid eftersom vår flight till London skulle gå 19.50.

På LAX mötte oss beskedet att vårt flyg var försenat och att det inte skulle gå förrän 21.00. Vad fick det för konsekvenser för vårt anslutningsflyg till Köpenhamn? American Airlines kunde inte ge besked, men vi checkade samtidigt in oss på vår planerade flight från London till Köpenhamn.

Precis som tidigare under resan så slog vi ihop lunch och middag till en sen lunch/tidig middag. Egentligen var vi sugna på skaldjur och vitt vin, men när vi väl hade passerat LAX alla rigorösa säkerhetskontroller återstod två mexikanska restauranger i den flygplatsterminal där vi befann oss. Vi beställde alltså quesadillas och burritos, mexikanskt Corona-öl och jätte-margaritas.

Klockan var väl 21. 20 innan vi äntligen kom ombord på planet. Snart taxade vi ut mot startbanan och blev stående där ett bra tag i väntan på slot-tid. Då skrapade det till i högtalaren; planet skulle återvända in till terminalen igen för en förnyad säkerhetskontroll. Sagt och gjort - alla som åkte ekonomiklass skulle av igen. Business fick sitta kvar. Efter ytterligare 40 minuer- en timma fick vi gå ombord igen. American Airlines gav inte någon som helst förklaring. Tvärtom var det en flygvärdinna som frågade Louise om vi hade fått gå igenom säkerhetskontrollen igen. Besättningen visste uppenbarligen inte mer än passagerarna. Till slut kom vi - knappt tre timmar försenade - iväg på vår resa tillbaka i tiden.

Två timmar före landning i London vaknade vi efter en -med tanke på omständigheterna - god sömn. (Jättemargaritorna hade en behagligt sövande effekt.) Vi var nu pigga och nyvakna, men i London var det sen eftermiddag. Vi hade naturligtvis missat vår ordinarie flight till Köpenhamn, men American Airlines hade ordnat plats åt oss på dagens sista flight till Köpenhamn. Det blev lite snävt med tid så någon flygplatsshopping blev det inte fråga om. Istället svepte vi ett glas champagne på stående fot innan ombordstigning.

Väl på Kastrup hann vi med det sista tåget mot Båstad. Kattis mötte upp oss på Båstad station. Grabbarna låg tryggt och sov hemma i hennes lilla stuga.

Dagen därpå hade vi presentutdelning. Killarna blev överförtjusta över sina gangsta-rap-kepsar från L.A. Men själva lämnade de också över en gåva till sin gamle far. Det var en T-shirt med texten: Det tog mig 50 år att bli så här perfekt.

Dag 14 Santa Monica och Venice

Louise och Mats inledde resans näst sista dag med att jogga utmed stranden i Santa Monica. Hotellen i mellanvästern låg mellan bensinstationer, parkeringsplatser och snabbmatsrestauranger i perifera förortsmiljöer. Inte särskilt inspirerande för löpträning alltså. Men Stilla havet och den underbara strandpromenaden mellan Santa Monica och Venice ger energi att springa långt.

Visst är det charmigt med alla beach-bums som hängivet ägnar sig åt surfing, skateboard, inlines eller bodybuilding. Många motionstrender har härifrån spridit sig över världen. Vi passerade Muscle beach där Arnold Schwarzenegger pumpade musklerna redan på sextiotalet. Att grabbarna byggde sina muskler lika mycket med piller som med tyngdlyftning har vi förstått senare. Den liberala attityden till droger bidrar till stadsmiljöns atmosfär. Inte någonstans har vi sett så många utslagna människovrak. Parallellt med den synnerligen exklusiva, självmedvetna och framgångsrika publik som bor i området finns mängder med uteliggare. Cannabis säljs för medicinskt bruk. I butikerna står legitimerade läkare redo att ge dig det läkarutlåtande du behöver för att legalt köpa marijuana rakt över disk. Livsstilen som beach-bum kan säkert vara uthållig under en avgränsad period i tjugoårsåldern. Men de frihetstörstande ungdomar som fastnar och inte går vidare förvandlas ganska snart till föredettingar och patetiska fyllon utan attraktionskraft på arbetsmarknaden.

Tired of lying in the sunshine
Staying home to watch the rain
And you are young and life is long
And there is time to kill today
And then one day you find
Ten years have got behind you
No one told you when to run
You missed the starting gun
(Pink Floyd, Time)

Kul att vintage VW-bussar överlevt från sjuttiotalet. Typisk bostad för surfare.

En renoverad BMW R60:a på Venice Boulevard. Mats blev överlycklig.

Hälsa - både kroppslig och själslig - säljer bra i Venice. Spådamer med tarot-kort, yoga, new age, veggo-mat och annat erbjuds den som söker en alternativ livsföring. Louise hittade en manikyr/pedikyrsalong som snitsade till nagelband och lack på både finger- och tånaglar.

Piren, som går ut i Stilla havet från Santa Monica, är välkänd från slutsenen i filmen Falling Down (från 1993) med Michael Douglas.

Dag 13 Las Vegas - Santa Monica

När resan nu närmar sig sitt slut har vi flera gånger förundrat konstaterat att allt flutit på otroligt bra. Alla bokningar har klaffat, vi har inte kört omkull eller råkat ut för andra olyckor. Det låter ju för bra för att vara sant!

Imorse steg vi upp redan klockan sex för vi hade en lång resdag framför oss och framför allt hade vi en tid att passa. Senast kl. 17.00 måste vi lämna in HDn på Eagle Riders i Los Angeles. Vi packade allt på motorcykeln och var startklara. Det var inte Harleyn. Den gav inte ett ljud ifrån sig. Tvärdöd. Vi ringde Eagle Riders som skulle skicka ut någon att hjälpa oss, men eftersom vi var så tidiga kunde de inte lova någon hjälp förrän vid 10-tiden. Under väntetiden i lobbyn på Cirdus Circus passade Mats på att titta på ovanstående mc-konstverk.

Men skam den som ger sig. Vi gick ut och testade igen och plötsligt fick vi igång hojen. Mirakel! Vi ringde och avbokade assistansen och satte kurs mot Los Angeles. Nu var vi två timmar efter vårt schema.

Route 66 passerar inte Nevada. Vi hade vikit av från routen vid Kingman, Arizona och uteslöt nu alternativet att återvända till Kingman och därifrån återigen gå på Route 66. Det skulle ta alldeles för lång tid att köra söder om Mojave National Preserve. Istället körde vi I-15 norr om området ner till Barstow, Kalifornien. Där fann vi fragment av gamla Route 66 som vi körde, men resten susade vi fram på I-15.

Kul att stöta på ortsnamn som man känner igen så väl. Frank Zappa häcklar i låten Village of the sun , på plattan Roxy and Elsewhere, sin uppväxt i Palmdale och det kändes lite speciellt att passera just där. Enligt Zappa utmärkte sig just Palmdale för att man förr i tiden hade kalkonfarmer där och att det tydligen luktade ganska illa av just de här kalkonfarmerna. Vi kände dock inte något av denna kalkon-odör när vi nu passerade.

Från Pasadena lyckades vi faktiskt köra Route 66 intakt hela vägen ut till slutpunkten i Santa Monica. Vi körde Pasadena Freeway, eller som den hette förr: Arroyo Seco Parkway. Den här motorvägen är byggd '39 och alltså tidsmässigt jämförbar med Hitlers första Autobahnen i Tyskland.

När vi kom in i Los Angeles utkanter tätnade trafiken och co-drivern Louise hade ett styvt jobb med att läsa skyltar och dirigera Mats mellan olika filer. Snart passerade vi Los Angeles Down Town och tog därefter av ut på Santa Monica Freeway. Enligt kartan utgiven av Harley-Davidson (Kartor och resehanböcker>Kartor) ska Route 66 sluta där Olympic Boulevard möter Lincoln Boulevard, men när vi passerade där fann vi ingenting som signalerade att detta var slutpunkten för Route 66.

I Jamie Jensens bok Road Trip USA - Route 66 fann vi uppgifter om den officiella plaketten, som visar var routen slutar. Vi styrde alltså även till hörnet mellan Santa Monica Boulevard och Pacific Boulevard. Dubbelmåååååål!! Vi prickad alltså slutligen in två av slutpunkterna för Route 66!! Kändes märkligt att vi genomfört hela denna resan. Vi var nog både lättade att allt gått så bra, men samtidigt kändes det lite tomt.

Nåväl, helt över var ju inte resan. Vi skulle hitta till Eagle Riders också, vilket inte var det lättaste. Två gånger fick vi ringa för kompletterande vägbeskrivningar och först 17.20 återlämnade vi den kära gamla Bettan. Eagle Riders gjorde dock inga sura miner för det, utan all formalia klarades av fridfullt.

Efter taxifärd i skinnställ till vårt hotell i Santa Monica är vi för tillfället helt utslagna. Men om någon timme räknar vi med att vara återhämtade och ska gå ut och äta en brakmiddag!

Dag 12 Viva Las Vegas!

Viva Las Vegas, sjöng the King, och vi kan bara hålla med honom. Ett mer konstlat och onaturligt ställe får man leta efter. Vi har faktiskt missat att både gambla och gå på påkostade shower, men vi har shoppat. Louise behövde en tre - fyra timmar för att shoppa - ingenting! Mats köpte två par svarta Levi's 501 för $ 107, dvs ca 760 kronor. Hur kan det komma sig att man inte kan få ett par svarta Levi's för 760 kronor i Skärholmens centrum?

I Las Vegas verkar Italien vara förebild och inspirationskälla. Caesars Palace, Forum, Palazzo, Venetia och likande heter ställena. Och helt plötsligt kommer några gondolieri paddlande. Kan det vara så att maffian - som skapat Las Vegas - vill att deras stad ska vara så som det är hemma i Bella Italia? I så fall har maffian inte lyckats. Här finns vare sig Vespor eller Fiatar. Men man ser oproportionerligt många Ferrari.

Cher, Céline Dion och Jerry Seinfeld är på besök i Las Vegas samtidigt som vi. Och precis som andra celebrities åker Louise och Mats naturligtvis limousin. Visste ni att i en limousin sitter man inte - som i en vanlig bil - efter varandra i rader utan i en stor soffa utefter ena sidan? Utan bälten. Det visste inte Mats förrän idag. Och nu vet även ni det.

Men vi nöjer oss inte med att bara åka limousin. Nu ska äntligen Louises 50-årspresent till Mats utkvitteras. Vi åker helikopter till Grand Canyon. Som vi skrev för några dagar sedan tog det 10-12 timmar att vandra från Grand Canyons besökscentra ned till Coloradoflodens strand.

Sådant har naturligtvis celebrities inte tid med. De tar istället helikoptern ned till floden. Och vad gör de där? Dricker champagne förstås. Det gjorde vi också.

Dag 11 Grand Canyon - Las Vegas, Nevada

Visst är det kul med matkultur i andra länder. Men var är charkuterierna och grönsakerna i den amerikanska frukosten? Har inte sett en salami-/skinkskiva eller tomat/gurka på någon enda hotellfrukost under de senaste 11 dagarna. I stället kan man ta en bit vitt franskbröd och hälla på vitsås, sådan där som är gjord på vetemjöl, mjölk och salt och som vi serverar till lutfisken vid jul. Såsen kallas för gravy, men vad heter kombinationen franskbröd med gravy? Någon som vet? Ärligt talat; det smakar inget vidare. Men jänkarna tycks uppskatta denna frukostdelikatess.

Under de senaste tre dagarna har vi inte riktigt varit lika fokuserade på själva Route 66. Santa Fe, Painted desert/Petrified forest, meteoritkratern och Grand Canyon har stulit uppmärksamheten från själva routen. Men idag hade vi inte några särskilda sevärdheter inplanerade och kunde under förmiddagen ge Route 66 vår oförbehållsamma uppmärksamhet. Från Seligman till Kingman tar Route 66 en avtickare bort ifrån infrastrukturkorridoren där I 40:an går. I hålan Seligman har den lokala företagarföreningen dragit på stort för att locka turister med Route 66 och 50-/60-talsnostalgi. Europeiska charterturister som tröttnat på Grand Canyon får i Seligman lite ombyte med krimskramsbutiker och kitch med Route 66-koppling. Har man riktig tur kan man få sätta sig mellan the King och Marilyn vid en gammal raggarbil.

Ärligt talat så svek vi idag Route 66 och vi kommer inte att åtekomma till the Mother Road förrän en bra bit in i Kalifornien. Skälet är att vi bokat in två nätter i Las Vegas, Nevada. Och Las Vegas ligger inte vid Route 66. Från Kingman svängde vi istället rakt norrut. Bye-bye, Route 66! Vi befinner oss nu i Mojave-öknen och det är outhärdligt varmt. 18 miles norr om Kingman ligger spökstaden Chloride. För många år sedan var Chloride en gruvstad drabbat av silver-boomen. Och till utvinning av silver använder man just klor (chloride). Då bodde där 2000 människor. Idag är befolkningen blygsamma 250. Nuvarande befolkning har en lite alternativ profil. Många konstnärer och musiker har sökt sig hit. Förvånansvärt nog fann vi i Chloride resans bästa restaurang: Yesterdays. Mats fick en utmärkt New York Sirloin steak med sötpotatis och bönsallad. Louise tog en Chef's sallad. Lägg på bilden märke till stången som Louise har lagt sin jacka över; det är i den stången man binder fast sin häst.

På gränsen mellan Arizona och Nevada ligger Hoover Dam. Vi håller på att tuppa av på grund av värmen. Observera att Louise bär skinnjacka och Mats goretex-jacka. Vi stannar på dammens parkering på Arizona-sidan för att köpa vatten. I butiken visar termometern att temperaturen är 121 grader fahrenheit! 49,4 grader celsius!

Las Vegas måste vara det knäppaste stället på jordklotet. Hur kan man komma på tanken att bygga en stad mitt ute i öknen? Vi bor på Circus Circus som kan beskrivas som en blandning mellan en finlandsfärja och Liseberg. Inte särskilt sofistikerat. Men efter att ha duschat av oss vägdammet promenerade vi i hettan till hotellkomplexet Wynn där Louise tog ett glas champagne och Mats en Cosmopolitan. På samma plats som Wynn nu ligger låg tidigare Desert Inn där multimiljardären Howard Hughes isolerade sig på ett helt våningsplan. På Wynn finns en Ferrari-återförsäljare och hotellet anses ha några av USA:s allra bästa restauranger. Trés chic!

Dag 10 Holbrook - Grand Canyon

Vårt första stopp idag var vid världens bäst bevarade meteorkrater som ligger utanför Winslow i Arizona. Vi fick en guidad tur runt kratern. Vår resas hittils bästa guide, en mexikanare som heter Eduardo, berättade livfullt om hur det bland annat kommer sig att denna krater idag faktiskt är privatägd!

Sedan blåste vi raskt vidare norrut och in i Grand Canyon National Park. Vi stannade vid en av de första utsiktspunkterna och möttes direkt av ovanstående avskräckande budskap.

Grand Canyon är verkligen en helt osannolik upplevelse! Inga bilder eller ord i världen kan göra detta "dike" rättvisa. Som människa blir man väldigt ödmjuk inför skapelsen och den ofattbart långa tidens påverkan på jordklotets utveckling. I det perspektivet förefaller den svenska valrörelsen utomordentligt fjuttig och betydelselös även om svenska medier, som vi dagligen följer, gör allt för att överdriva betydelsen av exempelvis arbetsmarknadsninisterns plötsliga avgång

Man blir också imponerad av amerikanernas ambitiösa planering och upplägg för att tillgängliggöra ett sådant här naturfenomen för alla typer av människor. Som konsument av naturupplevelser kan man välja mellan väldigt olika nivåer av strapatser. Man kan bekvämt sitta i sin luftkonditionerade bil och åka mellan olika utsiktsplatser, man kan åka med lokala pendelbussar till olika intressanta platser, personer med funktionshinder kan åka rullstol längs med välasfalterade promenadvägar. För de riktigt äventyrliga erbjuder anläggningen möjligheten att ta en tvådagars vandring (tar 10 till 12 timmar en väg) ned till ravinens botten där man får sova över vid Coloradoflodens strand bland skorpioner och skallerormar.

Vi tillbringade hela eftermiddagen och kvällen på olika leder för att se Grand Canyon och Colorado River ur alla tänkbara vinklar. Fantastisk dag! Först efter solnedgången körde vi till vårt hotell som ligger alldeles i utkanten av själva reservatet.

Aha - nu förstår jag hur man gör!

Efter en vecka av besvär med hårtestar som smattrar och slår i ögonen har jag förstått hur man gör! Det var vid ett lunchstopp som jag insåg att stället kryllade av skurgummor. "Värst vad nitiska städare de har här då" tänkte jag. Men döm om min förvåning när gummorna tryckte ner hjälmar över sina hucklen och grenslade motorcyklarna som stod parkerade utanför!

Strålande idé! Jag lånade en snusnäsduk av Mats och det gjorde susen. Inget smällande i ögonen och inga ihoptvinnade rastaflätor. Leve skurgumman!

Dag 9 Albuquerque - Holbrook

Idag har vi lämnat New Mexico och kommit in i Arizona och därmed ytterligare en tidszon. Vi är nu nio timmar efter Sverige. När barnen vaknar på morgonen är det fortfarande kväll hos oss och vi kanske precis dokumenterar vår dag på bloggen.

Vår dag har varit ovanligt händelserik och det kommer bli en rejäl bildkavalkad. Redan vid åttasnåret lämnade vi Albuquerque och styrde kosan mot Acoma Pueblo, det äldsta indiansamhället i nordamerika, bebott sedan år 1150. Byn ligger högt uppe på en bergsplatå och man får endast besöka den tillsammans med guide. Vi åkte buss upp och fick se den fascinerande blandningen av indiansk och katolsk tro i deras kyrka, den gemensamma ugnen där de bränner sin keramik och hur vardagslivet gestaltar sig i en by utan el och vatten. Sedan klättrade vi på egen hand ner för berget, bland skorpioner och skallerormar...


Vi lämnade Acoma Pueblo, eller Sky City, och fortsatte på Route 66. I Grant stannade vi för att Mats plötsligt bestämde sig för att bli en riktig cowboy! Av Ross Marquez köpte han såväl läckra boots som ett "buckle belt". Yeah!

Efter en sen lunch på en riktig diner, The Roadrunner Café i Gallup kom vi till The Continental Divide. Här går skiljelinjen mellan de floder som rinner ut i Atlanten och de som rinner ut i Stilla Havet.

Eftermiddagen började bli sen, men vi hade ytterligare ett viktigt moment kvar på dagens agenda - Painted Dessert and Petrified Forest National Park. Vi fick betala inträde och köra de fem milen genom parken och det var som att köra på månen. Ett helt osannolikt landskap. Berg och dalar som var randiga av mineraler i olika färger. Kargt.

Historien bakom The Petrified Forest är att en skog begravdes i vulkanaska för ungefär 225 miljoner år sedan. Här balsamerades skogen och förstenades för att sedan blottläggas av naturens nycker. Amazing är väl det rätta ordet!

Slutligen nådde vi Holbrook där vi nu har tagit ett dopp i poolen och även kört igång en tvättmaskin. Välbehövligt!

Dag 8 Las Vegas, NM - Albuquerque

Inför resan hade vi högt ställd förväntningar på vårt besök i Santa Fe. Och jag tror att de uppfylldes. Relativt tidigt körde vi de tio milen från Las Vegas genom bland annat Pecos Historic Park, där vi tog av och körde en bevarad äldre sträckning av Route 66, till Santa Fe. Redan vid infarten genom förorterna känner man att Santa Fe har en helt annan atmosfär och framför allt arkitektur och färgskala än alla andra amerikanska städer och samhällen. Kommunens fastighetskontor ålägger alla som vill bygga något nytt att anpassa sig till den beige/orange färgskala och den ålderdomliga byggnadsstil som staden präglas av.

Santa Fe är en av USA:s främsta turistattraktioner och stora mängder turister besöker årligen staden. Vi hittade en särskild mc-parkering inte särskilt långt från den gamla innerstadens Plaza. Santa Fe grundades av spanjorerna redan i början av 1600-talet och har därför en för USA unik spansk stadsplan. I fonden av Plazan ligger guvernörspalatset uppfört 1610 - ungefär 20 år innan skeppet Mayflower anlände med de första engelska kolonisatörerna. Guvenörspalatset är USA:s äldsta offentliga byggnad och har varit palats för både spanska, mexikanska och senare amerikanska guvernörer. Idag inrymmer palatset Museum of New Mexico som omfattar flera museer. Vi besökte New Mexico History Museum som på ett gripande sätt presenterade Santa Fes tumultartade och våldsamma historia. Här finns mängder med föremål - bland annat conquistadorernas karakteristiska stålhjälmar och bröstsköldar - och ett omfattande bibliotek med dokument och även fotografier som är öppet för forskare.

Efter museibesöket gick vi ut på Plazan och lyssnade lite på mexikansk levande musik. Både på båtturen i Chicago och vid Meramec caverns stötte vi på stora grupper med åldringar som var ute och vallades av personalen på ålderdomshemmet. Så även här. Kul att se 90+are valsa runt till mexikansk mariachi-musik. Man blir aldrig för gammal för att ha kul. Att ha en schysst syrgastub med sig på utfärden verkar också vara högsta status för de amerikanska seniorerna.

Vi kikade på Saint Francis-katedralen som är byggd på platsen för en äldre kyrka som förstördes i samband med ett indianuppror.

Därefter gick vi till ytterligare en kyrka - denna gång USA:s äldsta: Chapel of San Miguel. Och inte nog med det - alldeles invid kyrkan ligger USA:s äldsta hus från 1646. (Jag får inte ihop det här. Guvernörspalatset var ju från 1610. Hur kan det äldsta huset vara 36 år yngre?)

Nu övergav vi de historiska bildningsambitionerna och övergick till shopping. I Santa Fe mötte vi återigen den självmedvetna, välbärgade, och urbana medelklassamerikanen som vi inte sett röken av sedan Chicago. Här finns 250 gallerier och fokus är konst av Native americans vilket är det politiskt korrekta begreppet för indianer. Begreppet Indigenous verkar också vara det som gäller om man har ambitionen att vara PK. Har jag ännu inte sett i Sverige, men det är väl en tidsfråga innan vi importerar det och börjar tillämpa det i svensk form på något sätt.

I Santa Fe ser man inte så mycket krimskrams. Det mesta har hög kvalitet och prislapparna är också därefter. Louise blev sugen på ett set med örhängen och halsband av turkos-stenar men prisläget är snarare anpassat för börsmäklare i New York eller filmstjärnor från Los Angeles. Mats hittade en western-livrem av hästhår för 2.000 spänn. Det blev inget med det heller. Istället lade vi en slant på en bra lunch. I Santa Fe är det helt ute med stekt ägg och parisertoast med pommes frites, vilket tycks vara livrätten i mellanvästern. Här blev det istället sallad med scampi och ett glas chablis. Santa Fe är helt enkelt en ö av det moderna och urbana mitt ute i vilda västern.

Dag 7 Amarillo - Las Vegas, New Mexico

På morgonen den 4 juli - på USA:s nationaldag - vilade den omisskännliga doften av djurhållning och lantbruk tungt över Amarillo. Så befinner vi oss också i de stora djurhjordernas och ranchernas Texas. Men den ranch vi besökte hade absolut inget med nötkreatursuppfödning att göra. Istället besökte vi konstverket Cadillac Ranch strax utanför Amarillo - konstverket som inspirerade Bruce Springsteen till låten med samma namn.

Konstnärskollektivet Ant Farm eftersträvade tydligen - likt Lars Vilks - något slags sammanhang där konstverket hela tiden utvecklas och där vi som betraktare spelar med och i vår aktivitet blir en del av själva konstverket. På Cadillac Ranch hör det till att besökare ska ta med sig sprayburkar för att ständigt förnya konstverket. Det ligger drivor av tömda sprayburkar i området kring de tio halvt nedgrävda Cadillacarna. Mats fick ta över en sprayburk av en vänlig familjefar som tillsammans med sina små döttrar inte lyckats göra slut på sin burk. Mats konstnärliga insats för detta, den amerikanska nationens främsta bidrag till det globala kulturarvet, känns stort och betydelsefullt!

Det sista samhället före delstatsgränsen mot New Mexico heter Adrian. Därifrån är det lika långt till starten i Chicago som till routens slutpunkt i Santa Monica. På Midpoint Café firade vi nationaldagen med att njuta den amerikanska nationalrätten äppelpaj och blaskigt amerikanskt kaffe. Vi har alltså kört 1139 miles och har lika långt kvar.

Under resans första hälft har vi passerat tusentals motell - både sådana som fortfarande är i drift och förfallna och övergivna anläggningar. Vad är det som gör att ett motell som Blue Swallow Motel i Tucumcari hajpas och får kultstatus i alla resehandböcker och andra informationskällor om Route 66? Rent objektivt förefaller ju Blue Swallow vara som vilket annat bedagat motell som helst utmed routen. Är det smart marknadsföring? Är det aktivt deltagande av motellets ägare i de intresseorganisationer som tillvaratar näringslivsintressena längs vägen? Eller har Blue Swallow sådana sublima kvaliteter som alla de tusentals motell som gått i konkurs och försvunnit har saknat? Frågorna hopar sig.

Det kan i varje fall inte vara muralmålningen med James Dean som motiverar att Blue Swallow överlever medan motell som inte renommésnyltar på honom, Marilyn Monroe, Elvis eller någon annan ikon står tomma och övergivna.

I Santa Rosa besökte vi ett annat kultställe efter routen, nämligen Silver Moon Restaurant där vi åt nationaldagslunch. New Mexico har en annan profil på köket. Nu är det mexikansk mat som gäller. Mats tog enchilladas con frijoles y salsa de tomate con arroz. Louise tog quesadillas. Kanongott!!

Dagen blev den kortaste On the road, eller En el camino som man väl säger i New Mexico. Vi hann till och med att bada i motellets pool och sola på terassen innan det var dags att fira nationaldagen på torget inne i Las Vegas. Den etniska sammansättningen är helt annorlunda här än österut. Vi var nästan de enda européerna vid nationaldagsfirandet. Och några afro-amerikaner fanns absolut inte. I stort sett alla som firade nationaldagen var mexikaner. Fast här kallar man sig för New Mexican. Musiken var typiskt mexikansk. Efter ett tag lystes himlen upp av nationaldagsfyrverkerierna.

Hotlips

I botoxens förlovade land är tydligen läppförstoringar något som allt fler lägger pengar på. Glöm det! Angelina-lips fixar du enkelt själv genom att köra mc i sol och vind! Helt gratis!

Dag 6 Oklahoma City - Amarillo, Texas

Regn! Resan har inletts med fem varma och soliga dagar. Våra läppar är svullna av fartvind och obarmhärtig sol. Är det någonstans det känns i sin ordning att uppleva ett riktigt busväder så är det i Oklahoma - staten med de oberäkneliga väderfenomenen. Är det inte torkan som driver farmarna från gård och grund så är det tornados som sveper med sig hela städer.

När vi passerade Bethany dirigerade poliser bort oss från Route 66. Routen utgör nämligen huvudgata i Bethany. Den stora paraden skulle vid årets The Bethany Centennial Freedom Festival gå på själva Route 66. Vi fick istället köra in på sidogator och bostadsområden av lite bedagad karaktär. Mängder med människor kantade gatorna när vi kom körande. De hade med sig fällbara stolar, pic-nic och amerikanska flaggor att vifta med. Upphöjd på sin Harley-tron vinkade Mats kungligt åt den församlade populasen. Efter ett tag stannade vi vid en polisbil, som med blinkande lampor stod parkerad tvärs över vägen precis som i en tv-deckare. Den vänlige sheriffen gav oss instruktioner om hur vi skulle kunna återvända till Route 66.

Vi passerade Lake Overholser Bridge och fortsatte på en äldre sträckning av routen som passerade längs med sjön Overholser. Det var tydligen där de välbärgade Bethany-borna bodde. Vilka villor! Vi körde vilse ett tag men kom efter kanske en halvtimma ut vid Yukon där Country and Western-stjärnan Garth Brooks bor. Nu tilltog regnet som under morgonen hotat dagens färd med några droppar. Som det anstår Oklahoma var det inte fråga om något fjuttigt duggregn. Hela himlen öppnade sig. Stackars Louise bar skinnkläder och var snart genomblöt. I El Reno sökte vi skydd under taket till en igenbommad och övergiven bensinstation. När regnet lättat fortsatte vi, men Louise var iskall. Söder om Geary hade vi svårt att hitta den bristfälligt skyltade routen. Återigen tilltog regnet. Vi sökte nu skydd i en Indian Trading Post. Butikspersonalen var vänliga och förklarade hur vi skulle köra, men butiken innehöll bara skräp så vi kunde tyvärr inte återgälda deras hjälpsamhet genom att köpa några kitchiga indiansouvenirer. När regnet lättat något körde vi återigen fel, men det hela redde snart upp sig och vi passerade slutligen The Pony Bridge.

Mellan Weatherford och Hydro passerade vi Lucille's välkända besinstation som nyligen renoverats. Dagens mål var The Route 66 Museum i Clinton. Sevärd turistfälla som bland annat ger en historisk tillbakablick till de äldre leder som föregick routen och de ansträngningar det amerikanska vägverket gjorde för att knyta ihop landet och effektivisera infrastrukturen. Här har museet också skapat tidstypiska miljöer: garage, diners från 50-talet och hippies i en Volkswagen-buss som skulle illustrera sjuttiotalet.

Luftkonditioneringen gjorde att Louise blev ännu kallare så efter att ha köpt lite souvenirer i museishoppen gick vi till Kentucky Fried Chicken för att äta lunch. Även där gick AC:n på högvarv. Vi bestämde oss nu att fuska lite genom att köra Interstate fram till delstatsgränsen. På Interstaten gick det undan och Louises skinnställ torkade i värmen. Från delstatsgränsen följde vi återigen Route 66 och gjorde ett stopp i Shamrock för att kika på den välkända bensinstationen CONOCO Tower som är byggd i jugendarkitektur. Färden gick vidare och vi passerade flera spöklika övergivna orter, bland andra Maclean. Fallfärdiga hus, skrotbilar överallt och en kuslig känsla dominerade här. Även i Texas hängde regnet i luften, men vi körde mestadels Historic Route 66 ända fram till Amarillo. Där fick äntligen Louise ta sig ett varmt bad på Best Western Amarillo Inn.

Nödvändig necessär

Man ska resa genom livet med lätt bagage. Speciellt när man reser på motorcykel.

Vi har tre väskor på HDn. Varsin packväska på vardera sidan om bakhjulet och en gemensam toppbox som sitter bakom min rygg. Inga problem.

Mats och jag är rutinerade när det kommer till mc-packning och jag gjorde ett noga urval av kläder samt vilka hygienartiklar som skulle få komma med i necessären. Slutligen landade mitt val på det fåtal produkter som står på högra sidan av bordet. Mats häcklar mig förstås för storleken på min necessär jämfört med hans, men ni kan ju gissa vem han vänder sig till när han behöver handkräm, nagelknipsare eller solkräm.... Observera också att Mats anser att adaptern hör hemma i necessären.

Men det viktigaste är förstås att allt får plats på "min" packyta och då bör väl allt vara frid ooch fröjd? Heja den fria individen och det egna valet!

Dag 5 Springfield, MO - Oklahoma City

Väster om Springfield var det lättare att finna intakta delar av routen. Vägsträckan är här inte uppstyckad på samma sätt som vi upplevde att den var öster om Springfield.

Den här delen av USA kallas för Ozarks, det vill säga Aux Arks. Arks syftar på området Arkansas vilket förr i tiden förmodligen inte bara omfattade det som idag är staten Arkansas. De här delarna av vad som nu för tiden är USA tillhörde tidigare Frankrike. Vi såg idag ortsnamn på ren franska som Bois d'Arc. Landskapet i Ozarks är helt annorlunda än öster om Missisippi. Här påminner det om Sörmland med böljande backar och kurvigare vägar.

På förmiddagen tog vi oss tid att köra äldre vägsträckor från 20-talet. Vi passerade underbart pastorala miljöer med gamla broar över åar och vägar kantade av pietetsfullt renoverade bensinmackar byggda i natursten, ett byggmaterial vi inte såg öster om Mississippi. Vi passerade spökstäder med övergivna bostäder, företagsfastigheter och bilar. Man blir upprörd när man ser skrotade Studebakers från 50-talet eller Ford Mustanger från 60-talet stå överväxta med sly och växter. Dessa spökstäder fortsatte in i Kansas, den stat vilken den kortaste delen av routen passerar - endast 12 miles. De före detta gruvstäderna Galena och Baxter Springs förde tankarna till civilisationens undergång då förutsättningarna för ett fungerande samhälle drogs undan i och med avvecklingen av gruvindustrin. Överallt ruinbyggnader och bilvrak. I Kansas stannade vi till vid Bush Creek March Arch Rainbow Bridge - den sista bevarade bron av den här typen utefter hela Route 66.

Strax passerade vi ytterligare en delstatsgräns - denna gång till Oklahoma. I Miami besökte vi Route 66 Vintage Iron Motorcycle Museum. Museet har flera fantastiska cyklar, men det främsta dragplåstret är avlidne filmskådisen Steve McQueens svensktillverkade Husqvarna och McQueens samling av vinster från olika race han deltagit i.

Museet visade olika uppbyggda interiörer. Som här en verkstadsmiljö med en totalrenoverad Harley Davidson från 1917....

....och en Indian Board Track-racer från 1919.

Europa må skryta med turistmagneter som Forum Romanum och Akropolis, men utefter Route 66 är en av de legendariska turistmagneterna den blå valen i Catoosa. Vi avlade givetvis respektfullt ett besök vid denna kultplats för alla Route 66 diehards.

Dagens etapp utefter Route 66 är den längsta under hela vår färd - 320 miles eller 515 km. Efter en tuff dag landade vi slutligen på Quality Inn Hotel i Oklahoma Citys perifera utkanter. Precis som igår var det underbart att ta ett dopp i poolen efter en heldag på Harleyn.

Feminina funderingar

Det är ju det här med hjälm. I Sverige har vi integralhjälmar som går långt ner över hela huvudet och ett visir som man kan fälla upp och ner framför ansiktet. Det är ganska skönt. Jag kan fortfarande känna sommardofterna omkring mig, men är ändå lite avskärmad. När vi hyrde motorcykeln för den här resan stod det att hjälmar ingick. Det kändes mycket praktiskt. Först när vi hämtade ut hojen insåg vi att det var en liten potta som ingick och att man skulle ha den på huvudet. Bara om man ville förstås, för i Illinois är det inte lag på att man ska hjälm när man kör mc.

Så nu sitter vi där med våra pottor och får vinden i ögnonen och blir bara solbrända på halva ansiktet, men konstigt nog känns det ganska okej. Jag inser dock att alla som läser den här bloggen undrar hur det funkar med hjälm och frisyr. Svaret är att det funkar inte alls. Jag går upp på morgonen och tvättar håret. Häller i massa smörja som ska sörja för volym, sprayar några kubikdecimeter för att få det hela att hålla och sedan trycker jag ner den här potthjälmen över hela baletten. Hur jag än gör är det två testar (en på varje sida om ansiktet) som slinker ut och slår runt ansiktet hela dagen. När jag tar av hjälmen har jag en platt kastrullfrilla med två ihoptvinnade rastaflätor på sidorna.